För FEMTON år sedan skrev jag denna krönika i Frontface Magazine. Ganska kul att se var vi är nu, gällande ämnet ifråga… 🙂
Det finns en företeelse/ett uttryck bland boxare som kallas för ”glaskäke”. Att ha glaskäke innebär att man inte tål speciellt hårda träffar mot käken innan man går i däck.
En sådan boxare brukar sällan komma långt i sin karriär.
Jag börjar tro att svenskarna generellt har glaskäke över hela kroppen eller skall man kanske kalla det ”Glaspsyke”?
Det slår mig dagligen hur oförmögna de flesta här i landet är att klara av livets vardagliga ”motgångar” som olika sorts kritik, berättigade anmärkningar, lättare sarkasmer, välmenta varningar vid mer eller mindre farliga aktiviteter, ironi och regelrätta tillrättavisningar vid klara övertramp. Det som förr kallades att ”stämningen var rå men hjärtlig”, skulle nog idag rendera någon typ av anmälan till någon slags instans som är inrättad för att alla skall känna sig omhuldade och inte utsatta för verkligheten.
Varje lördag i kvällstidningarna är nöjessidorna fyllda med helsidor om hur ”Idol-stjärnorna” skymfas av juryn, hur de bryter ihop och att deras drömmar slås i spillror. Detta efter jury-kommentarer som att rösten inte räcker till, att de nog har gjort sitt, att de kanske borde se sig om efter en annan karriär.
Kort sagt, att de sjunger som krattor.
Men hallå! För det första, det är ju inte premiärsäsong för ”Idol”, så alla dessa artist-embryon har med all säkerhet sugit i sig allt från de tidigare säsongerna, men vägrar inse att det skulle kunna gälla dem själva.
Något ganska typiskt är det mest vanliga svaret
på frågan ”Varför skall just du vinna Idol 2006?”
-Jo, det är min allra högsta dröm och jag vill detta mer än någon annan (som om man skulle kunna veta något sådant), brukar svaret bli. Inte att ”Jag är bäst av
alla de som ställt upp i år” eller ”konkurrensen
är rätt svag, så jag kan nog ta hem det här”.
Har du på senare år hört en tremålsskytt i fotboll själv ta åt sig något av äran av dessa mål?
Nej, det är alltid en ren laginsats, målskytten själv bara råkade befinna sig där av en slump.
Att han sedan uppbär en veckolön som motsvarar en normal årslön, spelar naturligtvis ingen roll…
Låt oss ta det från början:
Små barn är inte snälla och goda från start. Det finns ingen vetenskaplig undersökning som påvisar motastasen
Så snart de får en chans, tar de gärna och utnyttjar varje situation att få som de vill, så länge de inte blir stoppade och tillrättavisade.
Försök inte lura i mig något annat, jag har sett hundratals exempel på detta och noga registrerat den naturliga kombinationen i sambandet ”handling-reaktion-konsekvens” eller kanske oftare avsaknaden av den samma.
Jag hade en granne ovanpå för ett antal år sedan. Hon hade ofta besök av barn. Ungarna kunde välta stolar, hoppa upp och neroch springa fram och tillbaka i timtal.
Till slut fick jag nog, gick upp, ringde på och påtalade oväsendet/störmomentet. Damen tittade nedlåtande på mig och yttrade sarkastiskt: ”Ja, det är väl inget du förstår, men barn skall få göra som de vill, förstår du. Det är bra för dem…
Om man då går vidare till skolåldern, där man fortsätter den underminerande
verksamheten med att tuta i kidsen följande:
1.Alla är alltid lika bra, oavsett vad man gör. (Kul när de ev. vaknar upp och upptäcker att de har blivit förda bakom ljuset).
2.”Du har ingen rätt att klaga på mig-attityd”.
3.Massor av rättigheter men inga skyldigheter (med inslag av ”LÓreal-mobbing”: -Du får spö, ”because you´re worth it”…)
4.Man får aldrig tala om att någon gjort fel eller att något i själva fallet är dåligt, bara att det kan bli ännu bättre. (Aha, nu börjar det klarna, eller hur?)
Då blir det jättekul när ungdomen till exempel skall ta körkort: ”Ja du Marcus, du körde på farbrorn på övergångsstället. Det var bra men det kan bli ännu bättre…”.
Det uppstår en intressant konfliktsituation mellan att det å ena sidan uppmuntras med idrott, där det som känt tävlas om att vinna, att vara bäst
och å andra sidan indoktrineringen att alla är lika bra. Kan det vara denna inlärda brist på acceptans att någon annan är bättre men inte skall vara bättre, som har del i skulden till fotbollsbråken?
En idrottare, oavsett gren eller lagsport, måste jobba på sina svagheter, likväl som på sina starka egenskaper, för att nå sin fulla potential. Om han/hon inte accepterar att svagheter finns och påpekas utan alltid invaggas i tron att allt redan är bra, hur långt kommer denne person då i sin idrottsliga karriär?
Vi har för länge sedan passerat varningsnivån och håller på att underminera hela den kommande framtidsplattformen som består av barn och ungdom.
De som nu ligger närmast till hands att föda och uppfostra den närmast efterkommande generationen, är själva så inkörda på den ovan nämnda linjen att man nog får räkna med ytterligare två förlorade generationer.
Men sedan då?
Det är nu eller aldrig. Om vi inte lär oss acceptera våra egna svagheter och uppskatta andras styrka och fördelar, kommer vi bara att bygga in ett stort tungt skåp fyllt med avundsjuka och frustration i bröstet. Det är inte alla som kan eller bör bli sångstjärnor.
Det är heller inte alla som bör bli hjärnkirurger.
Och, som vi sett en mängd olika exempel på nyligen, det är bara ett ytterst få antal människor som bör ägna sig professionellt åt politik. Vilka dessa är, har vi tyvärr ännu inte lyckats finna ut.
Under tiden kan du rösta på Frontface, annars får du spö eller så bryter hela redaktionen
ihop och börjar gråta.