I veckan som gått avhölls Galapremiären av Ruben Östlunds ”Triangle Of Sadness” på stora biograf Rigoletto i Stockholm city. Runt 600 VIP-gäster var inbjudna och när de passerat pressuppbådets kameror på Röda Mattan, trakterades de med Love Spirit Sparkling Rosé och alkoholfria alternativ.
På plats i foajén kunde även den Guldpalm/La Palme d’or, som han nyligen förärades i Cannes, beskådas.
Event regisserat av Womderland Event med Mia Jorpes som kapten på skutan.
Sist in på mattan, när 3:e ringningen ljudit, var Regissör Östlund själv med större delen av skådespelaruppbåd och produktionsansvariga i följetåget.
Ruben Östlund, Henrik Dorsin, Carolina Gynning, Zlatko Buric och Vicki Berlin.
Hollywoodstjärnan Woody Harrelson och Ruben Östlung.
Innan vi går till Röda Mattan, hoppar vi fram till stora salongen och dess scen, där både cast och crew presenterades efter filmen. 
Med lite tur och fräckhet lyckades jag få kontakt med en lycklig Ruben Östlund, som glatt samlade ihop ”Järngänget” för några personliga bilder:
Woody Harrelson med Carolina Gynning.
Efter denna närbild med Woody Harrelson, återvänder vi till Röda Mattan och VIP-gästernas mingel. Av utrymmesskäl kan vi endast publicera ett fåtal av alla gäster vi fotograferade.
Vill du läsa vår filmrecension, återfinns den i slutet av reportaget.
E
Eventansvarig, Mia Jorpes, Wonderland Event.
Republiken Jämtlands President, Eva Röse. 
Eva Röse med Vanna Rosenberg.
En uppknäppt Rafael Edholm…
-Så vill vi…
…Tacka för oss!!! 
Foto & Reportage: Peter Ortvik
Filmrecension: Triangle Of Sadness i regi av Ruben Östlund.
Det riktigt sköna med den här 2 timmar och 20 minuter långa filmen, är att den egentligen är helt genrebefriad. Vist kan man sätta etiketter på den men då begränsar man dess kvalitéer och får dessutom den potentielle biobesökaren att måla in sig i ett mentalt hörn som i realiteten inte finns
Jag kan erkänna att efter den första kvarten, satt jag som ett frågetecken och undrade hur den här rullen kunde få Guldpalmen i Cannes. Men sedan tryckte någon på turboknappen och en sannolikt osannolik historia började rullas upp och blev bara ner och mer skruvad. Rollfigurerna började ta form, de blommade ut mer och mer för varje scen och ärligt talat, hur roligt måste de ha haft under inspelningen…
Börjar man berätta om grundhandlingen här i recensionen, gör man alla biobesökare en otjänst. Det vore som att sticka en karta i handen på någon som skall åka berg-och-dalbana, där varje del av banan är utmärkt, alltså helt galet.
I stället skulle jag bara vilja varna de personer som har svårt att klara av scener där större spyor framkallas, att ha en ”Vomit-Bag redo för action. Nuff´said!
Samtiga i filmen ingående aktörer har hittat sina små (och stora) utspelstriggers och förädlar dessa genom hela historien. Visst kommer många att kalla Triangle Of Sadness för en komedi men jag tror personligen att namnet har valts för att dribbla bort förståsigpåarnas försök att innan filmen setts i sin helhet, tro sig veta vad det hela går ut på.
Här i Primepix Magazine, ger jag Triangle Of Sadness betyget 4+ av fem.
Vad är det då jag saknar för att kunna ge den ”fullt hus?
Två saker…som säkert ingen annan tänker på.
1. Textningen är helvita bokstäver utan ”dropshadow/skuggning. Detta gör att så fort texten hamnar på vit/ljus bakgrund, försvinner den helt. I dagens läge, är ordet INKLUDERANDE ett viktigt ledord, tänk på det.
2. Kan inte låta bli att åter igen konstatera, att svenska filmer är världsmästare på att inte ha något slutgiltigt slut, mest för att det skall vara konstnärligt att släppa sluttanken till biobesökaren.
Oaktat detta, hoppas jag att Triangle Of Sadness blir Sveriges Oscarsbidrag och jag skulle inte alls bli förvånad om den tar hem en statyett.
Grattis till Ruben Östlund för ett mästerverk och till alla övriga, cast & crew för
toppinsatser över hela linjen. An Der Wolken!!!